Lite om mitt liv

Det är verkligen en av dom stora frågorna enligt mig.. När är det ok att kritisera en vän för hur hon eller han lever sitt liv? Är det någonsinn ok? Vem är jag att säga att du äter för lite, tränar för mycket, röker för mycket, ser på för mycket tv osv...?
Som om jag är miss perfekt! Jag är mycket väl medveten om att jag har mer brister än fördelar i mångas ögon och även mina. Men jag försöker jobba på dom.
Jag skulle gärna vilja tro att jag är en såpass stor person att jag kan ta konstruktiv kritik från mina vänner, tänka igenom det och sedan (om jag anser att det behövs) ändra på mig. I alla fall lite :P Inte för att jag faktiskt tror att jag skulle kunna klara det....
Men när det har gått såpass långt att man faktiskt är orolig för personen? Jag har råkat ut för det här problemet 4 gånger i mitt liv.

Första gången var med en arbetskompis till mig. Från att vara en vacker tjej med perfeka former gick hon radikalt ner till 45 kg, åt ett- två äpplen per dag och tränade som en dåre... Vi var ett gäng som bestämde oss för att det var dags att ta tag i det, satte oss ner och pratade med henne, hennes föräldrar och slutligen en psykolog. Idag är den här tjejen i normalvikt och mår kanon. Men lätt var det INTE!!

Andra gången var med en av mina (då) närmaste vänner.. Hennes pojkvänn behandlade henne som SKIT. Och nu menar jag inte att han glömde deras årsdag eller något liknande.. Han var otrogen mot henne, bröt ner henne psykiskt och fick en glad, självständig tjej att tro att hon var lycklig som hade honom. Hade inte han tagit henne så hade det slutat med att hon var ensam för evigt. Ingen älskade henne förutom han och hur kunde dom? Osv...
SVIN!! (Enligt mig...)
Vi gjorde likadant här.. Jag och två vänner till satte oss ner och pratade med vår vän..
Det gick INTE bra...
Den här stackars tjejen var så himla inne i hans värld att allt hon kunde säga var "Men han älskar mig. Ni tycker bara inte om honom för att han är invandrare!".... Öhh.. NEJ, vi tycker inte om honom för att han behandlar dig som skit!
Idag mår hon dock kanon. Tack och lov vaknade hon upp ur dvalan, dumpade killen och nu är hon lyckligt gift =) Fast tyvärr bröt hon vänskapen med oss alla tre i nära fem år....

Tredje gången inträffade för lite mer än ett år sedan. Jag skäms att säga att jag inte gjorde något åt det den gången. Anledningarna är många men främs för att jag själv mådde så himla dåligt och den här tjejen bodde i en annan stad då. Träningsfreak och hyperseriös med maten. Låter kanske inte så illa men går man ner så mycket på så kort tid att det ser ut som om man ska gå sönder vid nästa vindpust så är det illa.. Idag ser den här tjejen jättebra ut! Dock fortfarande smal men det är ju hennes "kroppstyp". Jag är jätteledsen för att jag inte sa någonting då men vad glad jag är att se henne idag!

Fjärde gången pågår just nu..
Jag har inte sagt någonting än men planerar att göra det.. Är det fel av mig? Har jag verkligen rätt att lägga mig i hur mina vänner lever sina liv? I normala fall så skulle jag själv säga nej. Men när det har gått så långt att man oroar sig för ens vän så har man väl rätt att säga något?
Om inte folk omkring mig (Henrik, Maira, Cecilia, Jennie stort TACK) hade påpekat för mig att jag inte mådde bra så hade jag nog fortfarande legat begravd under täcket och inte varit sakta men säkert på bättringsvägen...
Så vad tycker ni? Är jag egentligen en riktig vän om jag inte påpekar mina farohågor för min vän? Snälla hjälp mig! Jag vill så gärna veta att allt är bra med den här personen men jag vill inte att det ska bryta vår vänskap och ta fem år tills X pratar med mig igen!

Hoppas ni har några åsikter i ämnet.. Om ni har det så säg gärna till!

Tack för ikväll Jennie och Jessica =) Var en kanonkväll! Massa kramar till er alla!